En olycka kommer sällan ensam

 

 

 Forts Utdrag ur Katternas bok

 

 

Ungefär en månad efter Missellies död, kom Eliot in och haltade. Han kunde knappt stödja sig på sitt högra framben. Jag åkte med honom till Djursjukhuset och han fick antibiotika och smärtstillande. Det är ju svårt att veta vad som hänt men inget var brutet. Efter ett par dagar var han bra igen.

Nästa dags morgon kom Morris in, han ville inte ha något att äta utan gick och lade sig direkt hos mig i sängen. När vi åt frukost låg han under bordet. När jag skulle bädda sängen såg jag att det var alldeles blodigt. Morris sov väldigt djupt, jag fick ruska om honom rejält för att han skulle vakna och då såg jag att ena bakbenet var alldeles blodigt. Det var något som stack ut, trodde först att det var en benpipa men det visade sig senare att det var pälsen som av blodet blivit alldeles stelt. Jag fick återigen åka in till Djursjukhuset. De fick söva honom och raka benet men det var ytliga skador som tur var. Han fick antibiotika och smärtstillande, så det var att ge sig iväg igen till apoteket. Det var inte särskilt lätt att få i dem medicinen så jag tror att det mesta är kvar i medicinskåpet.
 

En vecka senare blev Eliot förlamad i bakbenen. De bara släpade efter honom. Nu trodde jag det var kört och var övertygad om att vi var tvungna att avliva honom. Jag tog honom till Djursjukhuset och som tur var så ville veterinären ge honom en chans. Eliot charmade alla sköterskor, de tyckte han var en sådan fin katt. När han ska göra sig till lägger han sig på rygg och visar upp hela magen. Han fick antibiotika och cortison, han hade Borelia men veterinären trodde inte att förlamningen berodde på detta. Han fick ta alla möjliga prover. Hans lymfkörtel var kraftigt förstorad och var inflammerad. På Djursjukhuset fick han dagligen sjukgymnastik och gradvis blev han bättre. Veterinären ringde och tyckte att vi skulle ta hem honom och det gjorde vi och sjukgymnasten visade mig hur jag skulle träna hans ben. Vi fick avgränsa så han endast hade ett begränsat utrymme och lägga mattor så att han inte skulle glida på golvet. Eliot blev bättre och bättre och till sist kunde han gå igen. Jag kunde andas ut. Jag grät mycket dessa dagar, jag var jätterädd att jag skulle behöva avliva honom. Jag tror inte att jag hade klarat detta. Det är min värsta fasa. Eliot blir nog aldrig riktigt bra. Han slirar lite med bakändan när han får för bråttom, men han har inte ont och han klarar sig bra. När han börjat gå ut igen förstod han inte direkt att han inte kunde hoppa så högt som han kunnat tidigare och en dag fick jag en chock när jag såg honom på grannens tak. Han kunde inte komma ner och jag fick hämta stegen och plocka ner honom. Över staketet går bra, han liksom hasar sig upp. Det här hände 2008 och han hänger med ännu.

 

Tur man har försäkring!

Fortsättning följer

 

Tre stycken mobilväskor som jag sytt